tre två ett

Sista kvällen i Sverige och gissa vad jag gör. Inte är det någon sista mysstund, alla sentimentala get-togethers har redan varit. Nej, jag sista-minuten-fixar. Som vanligt. Hur kommer det sig att det alltid blir en himla massa i slutet? Det går liksom inte att planera vettigt. Idag har jag varit på stan två gånger, köpt en mobil, tagit spruta, packat klart (15 kg slutade det på exklusive handbagage), checkat in, tittat på that's 70 show, sagt hejdå till c4-gymnasterna (där jag till min besvikelse fann en mycket liten skara gymnaster, pikar latisarna som inte var där). Och lite till. Det som är bra med allt fixandet är att det håller borta alla tankar om saknad och sånt jobbigt. Men så fort jag stannar upp kommer den där klumpen i halsen och det ofrånkomliga gör sig påmint.
   Imorgon lämnar jag all trygghet, alla gamla vanor, allt som fram till nu har utgjort mitt liv. Vi får väl se hur det går. Just nu känner jag mest ÄNTLIGEN, om något vemodigt.

hej hå